Psykologi B 10.00, det var starten av min skoldag idag. Jag ställer klockan på åtta, eftersom det fanns nyinköpt bröd och frukost pålägg så jag tänkte ta mig en timmes lång riktigt njutar frukostmorgon! Jag älskar när man vet att man har lång tid på sig på morgonen. Jag vaknar av alarmet klockan åtta och känner mig relativt pigg och välmedveten om att jag borde gå upp direkt, en snooze bara.. och en till.
9.50 vaknar jag! Fanfanfan. Min favoritlektion börjar om tio minuter och jag har försovit mig på tok för många gånger detta läsåret. Det blir inte direkt någon njutar frukost! Fem i tio sitter jag i bilen. För att göra min morgon lite mer underbar märker jag att det blinkar tomt på bensinmätare, inser att det gjorde det igår också när jag körde fram och tillbaka till stan. En tankning är alltså nödvändig, yes precis vad jag behövde. Jag körde nästan helt lagligt in till stan, hade inte accepterat att få fortkörningsböter också, det hade bara vatt lite för mycket på en och samma morgon. Bilturen brukar ta 15-20 min till Österäng. Trots allt detta befinner jag mig i klassrummet ca 10.12. Sjukt!

När jag kom hem från skolan tänkte jag över min morgon. Tänk om det skulle bli såhär med klimatförändringarna? Att vi vaknar upp nu, tänker att vi borde verkligen göra något åt saken. Man kanske rentav börja vidta åtgärder? Eller så funderar vi lite till... tänker över situationen... om man bara forskar lite mer i ämnet kanske metoder utvecklas.

Sedan vaknar vi med en smäll om några år, utan att ha gjort ett skit åt problemen, och inser att världen är en tickande bomb och vi har tio minuter kvar tills det är kört. Då skulle människorna bli just så effektiva som jag blev imorse, handlingsförlamningen är som bortblåst. Har vi tur så är det en Peter Wallmark (min psykologilärare) som håller i vår planets pekpinne som utan problem accepterar att man kommer en kvart för sent. Det är sånt som händer. Isåfall kan vi rädda situationen genom panikåtgärder. Men är det det vi vill?

Hade det inte varit skönt att börja när det behövs? Slippa paniken, slippa skuldkänslan. Vi skulle kunna ta i tag med problemen och samtidigt äta den härliga frukosten som man längtat efter. I mina öron låter alternativ två (det mindre panikartade) mycket skönare.

På sätt och vis har detta redan hänt, på 70-talet började klimatproblemen uppmärksammas. Vissa blev upplysta, de flesta blundade. Istället för att ändra något i systemet och vända utvecklingen mot ett hållbart levnadssätt, tolkade människorna ordspråket "vända andra kinden till" på helt fel sätt. Vi blundade. Männisorna tillförde istället mer bensen, mer plast, mer syntet, mer buffaloskor osv till vår värld. Nu lyser klimathotet med den starkaste lampan och folket är tvunget är lyssna. Medvetenheten har kommit. Alarmet har gått. 

Frågan är: är det fortfarande möjligt att äta den goda frukosten och gör något åt klimatförändringarna?
Jag tror faktiskt det.
Läget är panikartat.
Men det finns alltid tid för lycka.
Och med lycka, blir allting mer lyckat. 

                        

Nu ska jag nog minsann äta lite av den där efterlängtade frukosten. Det sägs att det snöar i Skåne, här blåser det bara. Jag känner mig inte riktigt redo för snö, men igår längtade jag efter julen.

Kram,
Johanna